söndag 23 april 2017

Det finns råttor överallt utom på Antarktis - Sara Beischer

Ni vet när man börjar bli en van läsare och nästan alltid prickar rätt på läsupplevelser som man kommer att gilla? Man har liksom mejslat ut sin egen smak och läser sällan utanför sin egen bubbla (lite som filterbubblan). Eller är det bara jag? Att vara med i en bokcirkel gör hur som helst att jag får lite annan input av litteratur än vad jag normalt brukar läsa. Förra månaden läste vi i min bokcirkel Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och det är ingen bok jag hade valt själv, eller ens plockat upp, så det kändes skönt att få läsa utanför min comfort zone.

I Det finns råttor överallt utom på Antarktis får vi följa Clara som återvänder till Sandsgård där hon växte upp och när hon är på väg att åka hem igen efter besöket ser hon Christian Breken på perrongen, något som gör att hon börjar minnas högstadietiden när han först kom till Sandsgård och hur det vände upp och ner på hela hennes tillvaro.

Sara Beischer har skrivit en bok som jag tror alla som växte upp på 90-talet kan känna igen sig i. Hon beskriver perfekt kläderna, stilen, språket och stämningen och det gör att jag direkt transporteras till min egen ungdom. Minnesfragment som jag trodde var försvunna gör sig påminda igen, men inte på det roliga och nostalgiska sättet, utan på det lite mer obekväma sättet. För det är så Beischer skildrar Claras minnen. Det ligger inte något nostalgiskt, rosaskimrande töcken över Claras resa tillbaka till Sandsgård. Det är obekvämt för henne att resa tillbaka till hemmet där hon växte upp, och jag tror att alla som flyttat till en annan stad och skapat sig ett nytt liv där kan känna igen sig. Under min läsning konfronterades jag själv med de känslor jag har när jag åker tillbaka till min hemstad. Man är fast i känslan att ingenting har förändrats, tiden har stått stilla och man är tacksam över att man flydde fältet, men samtidigt har saker förändrats. Det är samma gator, torg och hus, men invånarna har åldrats eller är nya. Affärerna är också nya. Eller stängda. Det är som att man är på två plan samtidigt; ett i sina minnen och ett i det nya, främmande, men ändå så välbekanta. Beischer skildrar skickligt dessa känslor, men tack och lov känner jag aldrig riktigt samma obehag som Clara när jag åker hem till min egen hemstad.

Utöver skildringen av hemkomsten, återkomsten, fångar inte Beischer mig. Nu när jag en månad efter avslutad läsning ska skriva om boken (note to self: vänta inte en månad med att skriva om utlästa), så minns jag inte ens vad huvudpersonen hette. Eller Christian Breken, som ändå var den stora poängen med boken egentligen. Det enda som intresserar mig är början och slutet, inte de övriga delarna där högstadielivet och Christian Brekens ankomst i Sandsgård skildras. Det är visserligen nästan hela boken som skildrar detta, men det känns som att Beischer aldrig kommer till skott. Hon beskriver Claras känslor inför Christian och hur han tänjer alla gränser, inte bara i skolan utan även i hans beteende gentemot henne, men det händer egentligen aldrig något. Det är som att Beischer bygger upp en historia och stämning, men själva finalen uteblir. Den stora frågan är egentligen om början och slutet hade behövts? Vad är poängen med att försätta Clara i nutid och sedan berätta hela boken genom flashbacks? Till just denna historia tillför det inget. Däremot är det just de bitarna jag tycker är intressanta, men som självstående delar. Jag är mer intresserad av Beischers undersökande av de motsägelsefulla känslorna som uppkommer när man åker hem till sin hemstad ett decennium senare, än vad jag är av högstadieperioden med Christian Breken.

Även om jag inte gillade Det finns råttor överallt utom på Antarktis nämnvärt, så tycker jag ändå om att jag har läst den. Eftersom detta är ett val i min bokcirkel utmanas jag i min egen litteraturläsning och till exempel Pamela Paul skrev nyligen i The New York Times att man bör läsa böcker man hatar (lite starkt ord i detta sammanhang, jag hatade inte boken, utan jag tyckte att den var helt okej) för att det hjälper till att utmejsla sin egen smak ytterligare.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Sara Beischer
Pocketförlaget (ursprungligen Ordfront)
2014 (ursprungligen 2013)
205 s.

fredag 14 april 2017

Mars 2017

Som lärare tycker jag generellt att vårterminen är skönare än höstterminen. Det finns fler lov och lediga dagar som gör att man får små andhål, för annars är terminen i sig rätt tung. Det ligger ett stort fokus på nationella prov och som lärare i svenska och engelska roddar jag alltså två av dessa prov som tar upp mycket tid i anspråk. Detta har gjort att jag inte hunnit läsa eller blogga lika mycket som jag har kunnat och velat, men jag har förlikat mig med att min blogg inte kommer att vara en sådan med ett regelbundet publiceringsschema för att maximera besökare och besökarantal. Min blogg är min läsdagbok och mina reflektioner kring det lästa. Det är - och måste vara - fullkomligt lustbetonat, annars kommer bloggen att kännas som ännu en tyngd och ett måste på min redan tunga att göra-lista. Samma sak måste läsningen få vara. Ja, jag vill läsa mer och måste skynda på om jag ska nå mitt mål med 50 lästa böcker detta år, men det är enbart en strävan och får aldrig bli ett måste. Jag läser nästan alltid för att bli underhållen och/eller för att utveckla mig själv och lära mig något nytt, men det får aldrig bli ett tvång.

Detta var en väldigt lång reflektion för att egentligen säga: jag har mycket att göra på vårterminen och då hinner jag varken läsa eller blogga särskilt mycket. Men det som blev läst under mars månad är följande:

Etik i professionellt lärarskap av Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist 
The Power av Naomi Alderman
Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer

Etik i professionellt lärarskap är en bok jag läste för kursen som jag går för jobbet. Eftersom min skola ska bli övningsskola måste alla lärare som ska ha lärarstudenter gå en kurs om hur man är handledare och även om seminarierna är lite väl långa och upprepande gillar jag ändå att jag får chans att reflektera över mitt lärarskap.

Som nöjesläsning läste jag The Power av Naomi Alderman, en bok som jag lånade från biblioteket efter att jag hört mycket gott om den och efter att jag läst den avslöjades det dessutom att den är nominerad till Baileys Women's Prize for Fiction. Tyvärr tror jag att jag, som vanligt, gick in med för höga förväntningar och även om jag gillade historien och karaktärerna tyckte jag att den var lite väl lång och utdragen. I mina ögon hade den tjänat på att följa ett färre antal karaktärer. Jag tror att The Power faller fans av Margaret Atwood i smaken. Atwood är Aldermans lärare och har dessutom blurbat boken och det märks att Alderman själv är väldigt inspirerad av Atwood. Dessvärre är inte Atwood en av mina favoriter. Jag vill väldigt gärna att hon ska vara det, men jag tycker ofta hennes historier blir lite för mörka för min smak. Efter att jag läste Oryx and Crake blev jag sjukt triggad och min ångest och depression blev inte direkt bättre, så jag tänker gärna några varv innan jag läser hennes dystopier även om jag tycker att de är mycket välskrivna.

Mars månads bokcirkelbok var Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer och ännu en gång missade jag träffen, denna gång på grund av sjukdom. Jag hade gärna diskuterat Beischers bok som är fylld av 90-talsnostalgi, både av den bra och den dåliga sorten, och igenkänningsfaktorn i denna. Däremot tyckte jag inte att den var så bra eftersom jag aldrig tyckte att historien hade en egentlig konflikt. Förhoppningsvis kanske jag kan utröna vad mina andra bokcirkelkamrater tyckte nästa gång vi ses.

Återstoden av månaden läste jag The Underground Railroad av Colson Whitehead och jag läste ut den en dag efter att mars månad tog slut. Jag hade först en tanke att det vore bra om jag läste ut boken innan mars, så att den kunde vara med i denna sammanställning, men jag hade verkligen ingen lust att tvinga mig själv att hetsläsa ut boken och därför blev det så att jag läste ut den dagen efter. The Underground Railroad var verkligen stor läsning för mig. Inte så att jag blir helt fanatisk och besatt av historien och inte kan sluta läsa och bara måste läsa allt av Whitehead (som är den bästa formen av läsning för mig och det stadiet jag vill uppnå), men den är en riktigt välskriven roman som dessutom har en otroligt viktig historia att berätta för oss. Jag förstår verkligen varför den fick årets Pulitzerpris i skönlitteratur (side note: vilket flyt har jag inte med att läsa prisade böcker just nu?).

söndag 12 mars 2017

The Power - Naomi Alderman

Passande nog läste jag Naomi Aldermans The Power under internationella kvinnodagen och det är en roman som dök upp på en del bloggares årsbästalistor förra året, därför bad jag biblioteket att köpa in den.

The Power tar avstamp 5000 år i framtiden, författaren Neil skickar sitt bokmanus till Naomi och undrar om hon kan läsa igenom det eftersom det är ganska vågat. 5000 år i framtiden är det kvinnorna som har makten i samhället och männen är de underställda. Män har inte tid eller råd (eller egna rum) att skriva böcker, men Neil har fått stöd från The Men Writers Association för att kunna skriva sin bok. Hans ämne är tämligen kontroversiellt; han föreslår nämligen att för 5000 år sedan (vår nutid) var det  männen som hade makt och kvinnor de underställda i samhället. Neil är historiker och menar att det finns bevis för att det var männen som hade makten (och var poliser, militärer och hade "killgäng" etc.), men eftersom han inte vill skriva "another dry history book", så har han valt att skriva en roman istället.

I Neils roman har kvinnorna precis börjat upptäcka att de har en kraft, the power. De kan alstra elektricitet och i varierande styrka kan först flickorna, och sedan alla kvinnor i samhället, skicka elstötar från sina händer. Vi får följa några karaktärer som detta drabbar och genom dem får vi olika perspektiv på hur kraften väcks och sedermera hur kvinnorna får alltmer makt i samhället. Roxy är en ung tjej i England som är dotter till en far som leder ett kriminellt gäng, Margot är borgmästare i en stad i USA vars dotter Jocelyn upptäcker kraften och väcker den hos sin mor, Allie befinner sig också i USA och är ett föräldralöst barn som skickas från familj till familj och Tunde, som är den enda mannen, kommer från Nigeria där han börjar upptäcka tjejer som har kraften och av en slump blir journalist och ser det som sitt uppdrag att skildra kraftens spridning och påverkan av samhället.

Främst gillar jag titeln och ordleken som blir med begreppet "the power" i boken. På svenska kommer det aldrig att kunna bli samma djup eftersom det handlar om både makt och kraft, medan det i boken bara handlar om the power. Först och främst att kvinnorna har en fysisk kraft, med vilken de kan kasta omkull världen som de känner till den. I vårt samhälle är det männen som ofta anses vara starkare och kraftfullare, och i många fall är det fysiskt, men i detta samhälle är det kvinnorna som blir starka fysiskt. Männen är rädda för att gå ut på gatorna när mörkret har lagt sig; de är rädda för att bli överfallna av kvinnorna. Med hjälp av den fysiska kraften börjar kvinnorna också få mer makt i samhället. De börjar med att ta över kyrkor och militären. De gör det både legitimt genom de kvinnor som redan var folkvalda, men det finns också de kvinnor som inte kan kontrollera sin kraft och som bildar rebellgrupper som gör övergrepp mot resten av folket för att ta till sig makt.

Att Alderman inte faller i facket att göra kvinnorna enbart goda gillar jag. Hon skildrar skickligt vad som händer när man helt plötsligt får makten - vissa använder den vist, medan andra missbrukar den och begår övergrepp och överfall, inte bara mot personer utan även mot hela statsskick. Det är farligt med makt, och kraft för den delen, och det är få som vet hur man kan hantera den skickligt. Många blir berusade av kraften och tycker sig finna rättvisa att begå övergrepp för att man själv varit utsatt innan. Alderman problematiserar skickligt vad som händer oavsett vem som har makt och det är tacksamt att hon inte faller i facket att göra kvinnorna enbart goda, utan snarare skildrar maktmissbruk oavsett vem som råkar ha makten.

Däremot tycker jag att boken blir lite lång till och från. De fyra perspektiven som tillsammans bildar Neils berättelse är inte lika intressanta. Som vanligt när man har flera narrativ är det några som man tycker är intressantare än de övriga. Några som är svagare än de övriga, och det gör att när man väl är uppslukad av en persons berättelse, måste man avbryta för att läsa någon annan berättelse som man inte är intresserad av. Åtminstone ett av narrativen hade för min del kunnat tagits bort. Boken hade varit mer uppstramad och fokuserad om vi till exempel bara hade följt Allie, Roxy och Tunde som båda bidrog med tillräckligt olika, men ändå kompletterande berättelser för att ge historien tyngd.

Jag kan ännu inte finna någon information om att The Power kommer att ges ut på svenska.

The Power
Naomi Alderman
Viking
2016
352 s.

onsdag 8 mars 2017

The Princess Diarist - Carrie Fisher

Eftersom jag älskar att läsa personers dagböcker, bland annat för att jag vill utveckla mitt eget dagboksskrivande, blev jag genast sugen på att läsa Carrie Fishers dagbok som hon skrev under inspelningen av Star Wars IV: A New Hope 1976. Inte för att läsa om de snaskiga detaljerna i hennes affär med Harrison Ford, vilket marknadsföringen verkar tycka är den främsta anledningen till varför man vill läsa boken, utan för att dagböcker är så utelämnade och råa (och själva motsättningen som finns i att göra dagböcker officiella kan man ju diskutera i ett helt eget inlägg).

The Princess Diarist börjar med en lista vad som hände i världen 1976, för det var också det året som Fisher började spela in Star Wars i London, och ingen visste vilken succé den skulle bli i framtiden. Alla skådespelarna var relativt okända och Fishers största claim to fame var att hennes mamma var Debbie Reynolds. När Fisher nyligen gick igenom lådor med skrivet material hittade hon de anteckningsböcker som hon skrev i under inspelningen av filmen och hon kände att tiden var mogen för att gå ut med vad som egentligen hände mellan henne och Harrison Ford. Dels för att det var över 40 år sedan och affären inte skulle göra någon skada idag och dels för att hon ville vara den som gick ut med detaljerna, så att någon annan inte skulle hinna före och dessutom berätta historien felaktigt. Nu kan man ju visserligen diskutera hur mycket hon egentligen tänkt "hinna före", då det inte verkar som att Carrie Fishers och Harrison Fords affär har varit på tapeten under det senaste decenniet.

Själva utdragen från dagböckerna utgör cirka 60 sidor i den slutgiltiga boken. De övriga sidorna börjar med Fishers audition för filmen och slutar strax efter att filmen hade premiär och de började upptäcka just vilken kultklassiker den skulle komma att bli. Ibland beskriver Fisher nutiden, till exempel när hon beskriver hur det kändes när imperiet (haha) skulle tas upp igen med den nya filmen Star Wars: The Force Awakens som hade premiär 2015. Sammanlagt är boken cirka 250 sidor text och förutom de 60 sidorna utdragen från dagboken, känns de andra 190 sidorna som utfyllnad.

Den stora behållningen i The Princess Diarist är just Fishers dagboksanteckningar. De är charmigt tonårstypiska med dikter om olycklig kärlek och längre texter som beskriver vad dagen har gått ut på, men många av texterna behandlar också den förvirring som hon känner och hur hon alltid fokuserar på det negativa trots att så mycket positivt händer henne. Många av texterna beskriver hennes behov av att skriva. Skrivandet som flykt. Skrivandet som ett sätt för henne att inte känna så mycket hela tiden. Jag tror att alla som är och har varit tonåringar kan känna igen sig i dessa känslor oavsett om man är filmstjärna eller inte. Just att texterna (Troligen? Förhoppningsvis?) är minimalt redigerade gör de ännu starkare, ännu råare. Detta är inte redigerat material i syfte att sälja eller att berätta skvaller, som de resterande sidorna ibland kan kännas som, utan detta är Fishers känslor. Opolerade, rakt från hjärtat. Det är därför kontrasten mellan dessa utdrag och den övriga texten i boken gör mig sorgsen. Visst, hon skriver roligt och har många skarpa observationer, men kontrasten mellan anteckningsböckernas sidor och den övriga texten gör att de delar som skrivits i nutid känns som att de har syftet att tjäna pengar, för att mjölka ett nyuppväckt filmimperium. Det gör att The Princess Diarist inte känns representativ för Fishers skrivande; jag ser ju att hon kan skriva bättre. Eller kunde när hon var 19 år, i alla fall.

I mitten av boken, innan Fisher presenterar sidorna från sina anteckningsböcker skriver hon: "I was going through the many boxes that were stored romantically beneath the floorboards and came across three written notebooks that I had kept during that epic time – and then promptly forgot I'd kept. Or that they kept me, in some ways, sane. When I read them, I was struck by how unusual they were, which is when I first considered publishing them. (I still might. What do you think?)"

Jag tycker att det är en ypperlig idé.

Det verkar inte finnas några planer på att ge ut boken på svenska ännu, men jag antar att det bara är en tidsfråga.

The Princess Diarist
Carrie Fisher
Bantam Press
2017
272 s.

söndag 5 mars 2017

Februari 2017

Mitt läsflyt fortsätter att vara ganska bra och jag snittar ungefär 3-4 lästa böcker per månad, vilket jag är riktigt nöjd med. Min drömtakt vore att jag läste en bok i veckan, men det är lite svårt att hålla i. I februari läste jag följande böcker:

Om hösten av Karl Ove Knausgård
Jag är en tjuv av Jonas Karlsson (omläsning)
En av oss sover av Josefine Klougart
The Princess Diarist av Carrie Fisher

Om hösten var min första Knausgård, men absolut inte min sista. Jag känner på mig att hans författarskap kommer att bli ett av mina favoriter och jag är glad att jag hoppat på Knausgårdtåget, trots att det är långt efter alla andra. Jag hoppas bara att jag kan läsa fortsättningen Om vintern ganska snart, men jag tror att jag har en del andra böcker jag måste läsa innan jag kan återvända till honom.

Jag är en tjuv är en omläsning för jobbet. Första gången jag läste den var för ett år sedan och då tyckte jag att Karlsson gör sig bättre i novellformatet och det håller jag fortfarande med om. Däremot ska jag nu jobba med den tillsammans med mina elever och jag tror att det kommer att bli riktigt bra.

Februaris bok i min bokcirkel var En av oss sover och som jag skrev i mitt inlägg kunde jag tyvärr inte gå på själva träffen på grund av jobb. Det är verkligen något jag är ledsen över då jag gärna hade velat bena ut denna bok tillsammans med andra eftersom jag inte förstod ens hälften av vad som pågick. Förhoppningsvis kan jag få vädra mina åsikter lite grand under träffen denna månad då vi ska ha läst Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer.

Den sista boken jag hann läsa ut i februari var The Princess Diarist av Carrie Fisher och jag ville verkligen gilla den. Jag har hört så mycket gott om Fishers skrivande, men jag tror inte denna bok är representativ för hennes författarskap. Den bygger på cirka 60 sidor från hennes dagbok som hon skrev under inspelningen av Star Wars och det blir lite urvattnat när man ska göra en 250 sidor lång bok av det.

Just nu håller jag på att läsa The Power av Naomi Alderman och det är en intressant roman som handlar om att kvinnor är fysiskt starkare än män genom att de har en faktisk kraft (de kan alstra elektricitet). Tematiken blir intressantare på engelska eftersom power både kan betyda den strukturella maktordningen, men även en riktig, fysisk kraft och Aldermans subversiva roman handlar om hur det vore om vårt samhälle helt plötsligt gick från att vara patriarkalt till matriarkalt. Dessutom har jag nu fått hem The Underground Railroad av Colson Whitehead som jag aldrig hann läsa klart på grund av att den skulle tillbaka till biblioteket, så jag ska förhoppningsvis börja läsa den snart.

Hur såg februari ut för er?

onsdag 1 mars 2017

En av oss sover - Josefine Klougart

Jag är brukar alltid säga att jag inte har något problem att läsa böcker utan handling, så länge språket är bra. Ibland till och med föredrar jag att läsa böcker med fantastisk språk utan egentlig handling. Så är inte fallet med En av oss sover av Josefine Klougart.

Enligt baksidestexten handlar En av oss sover om en ung tjej som flyttar hem till sina föräldrar på landsbygden i Danmark, till sitt barndomshem efter uppbrottet från sin senaste kille, men det finns också ett tidigare uppbrott som hon fortfarande ältar. Det från mannen som hon säger är död.

Hade jag inte läst baksidestexten hade jag faktiskt inte vetat att det handlade om två män som huvudpersonen brutit upp med. Jag behöver inte få reda på handlingen exakt i bokens inledande sidor, tvärtom, jag gillar gärna gåtan i att gissa vad som har hänt, men i En av oss sover, får jag gissa lite för mycket. Ett tag vet jag inte ens att det är nutid. Observationerna som huvudpersonen gör och det faktum att hennes föräldrars hus ligger ute på landet gör att det tar ett tag innan jag fattar att det är nutid - för mig hade det lika gärna kunna handla om 1800-talet. Läsaren lämnas lite för mycket på egen hand för min smak. Jag vet faktiskt ett tag inte vad det är jag läser, även om språket är väldigt vackert (dock förstod jag aldrig överanvändningen av kolon) och det får mig att tänka att jag vill lägga ner boken, för jag blir inte tillräckligt engagerad eller bryr mig ens nämnvärt om huvudpersonen för att fortsätta läsa. Den enda anledningen till att jag fortsatte var att det var valet i min bokcirkel och man vill ju inte komma dit utan att ha läst boken (nu visade det sig att jag var tvungen att jobba över dagen bokcirkeln inföll, men jag hoppas att jag kan få prata några minuter om den nästa gång vi ses).

Jag förstår att språket är en Big Deal för många. Det är det även stundtals för mig, men resten av gångerna är det som att jag som läsare är den av oss två som sover. Jag vaknar stundtals till när Klougart har fina formuleringar, främst de som handlar om skrivande och de berättelser vi människor väljer att berätta. Ett tag är jag sjukligt besatt av att ta reda på varför hon brukar pronomenbyte; ibland refereras huvudpersonen till som "jag" och ibland som "hon". Alltså, att hon gör ett perspektivskifte från första till tredje person. Jag funderar om det har att göra med att med i första person är hon i nutid och i tredje person är hon i dåtid. Så visar det sig inte vara. Sedan funderar jag på om hon skiljer på sina två förhållanden så; att den som är "jag" var med den första kärleken och den som är "hon" var med den andra kärleken. Inte heller så visar det sig vara. Som lingvist är jag klart intresserad av de ordval och vilket språk författare använder sig av för att förmedla en historia, men jag erkänner mig själv bortkollrad. Jag hittar inga mönster, ingen logik i varför hon väljer att byta perspektiv. Jag vet faktiskt inte vilket förhållande som hon beskriver när hon pratar om sina förhållanden och kanske är det poängen, att båda har flutit ihop för henne. Samtidigt finns det ändå ett som hon verkar älta mer, som hon har svårare att släppa; det med mannen som hon anser vara död.

Hade det inte varit så att jag hade varit tvungen att läsa boken till bokcirkeln, så hade jag faktiskt slutat läsa eftersom jag tycker att för mycket lämnas osagt. Det fanns en historia, en handling att förmedla, men jag lyckades inte hänga med i den och linjen är tunn mellan nyfikenheten som gör att jag vill veta mer och uppgivenheten när jag känner mig utelämnad från historien som författaren försöker förmedla.

En av oss sover (Én af os sover)
Josefine Klougart (övers. Johanne Lykke Holm)
Månpocket (ursprungligen Albert Bonniers förlag)
2014

söndag 26 februari 2017

Bokrea 2017

Som jag skrev tidigare, så valde jag i år att beställa de allra flesta av mina reaböcker från internetbokhandlarna i år. Sedan ville jag komplettera med några böcker från Akademibokhandeln, men i slutändan blev det ändå bara en av böckerna därifrån. Väl där kände jag inte något intresse för Montaignes essäer eller boken med Tranströmers alster. Kanske ändrar jag mig och köper dem ändå, speciellt om de kommer på rean på rean sedan.

Det här blev årets skörd från bokrean i alla fall:

Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Uppgång och fall av Liv Strömquist
De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj
Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Tiden Second Hand av Svetlana Aleksijevitj
Crème Fraîche av Suzanne Brøgger
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
De polyglotta älskarna av Lina Wolff
Ut ur världen av Karl Ove Knausgård

Vad fick ni med er hem från rean? Hittade ni några fynd?

onsdag 22 februari 2017

Om hösten - Karl Ove Knausgård

Knausgård har länge varit på min att läsa-lista och en författare jag länge antagit och gissat att jag kommer att gilla, men jag har aldrig kommit till skott att läsa honom förrän nu, trots att jag kompletterade hela Min Kamp-serien på bokrean förra året. Nu med hans nya årstidsencyklopedi kändes det äntligen dags att läsa honom. Jag önskade mig Om hösten och Om vintern i julklapp och födelsedagspresent förra året och fick båda av min mormor och morfar.

Om hösten är en bok till ett ofött barn. Knausgård inleder varje månad med ett brev till det ofödda barnet och sedan följer kapitel med funderingar över allt mellan himmel och jord. Författaren har en fru som heter Linda och jag tror även att de äldre syskonen till det ofödda barnet har samma namn som Knausgårds barn, men jag undrar verkligen om vi rätt och slätt kan anta att detta handlar om Knausgård själv? Jag är faktiskt inte tillräckligt insatt i hans privatliv för att veta det och jag vill inte veta heller. Jag antar hellre att detta är autofiktion där alla personer har samma namn som de i Knausgårds familj. På baksidan av boken står det till exempel bara "Om hösten är första delen av fyra i en personlig och slumpmässig encyklopedi, skriven av en far till sitt ofödda barn". Ingenstans står det att detta är en memoar; det står endast att den är "personlig" och att den är skriven av "en far". Jag tycker mycket om böcker där författaren använder sitt eget namn och namn på de runt omkring författaren, men man kan inte anta att allt är självupplevt eller sant. Detta påminner mig om Montecore av Jonas Hassen Khemiri, där huvudpersonen också är en författare som heter Khemiri och alla andra namn är samma som de i Khemiris närhet, men det är ändå inte en memoar. Funderingar kring hur mycket av författaren som finns i verk, speciellt när de också med flit använder autentiska namn, intresserar mig mycket. Skärningspunkten mellan fakta och fiktion.

Tematiken i Om hösten är tiden och dess bestående och förgänglighet. Hela årstidsencyklopedin handlar om tid såsom vi uppfattar den: i årstider. Att vi delar in vår tid i årstider har vi gjort sedan urminnes tider; världen har alltid upplevt sommar, vår, höst och vinter på ett eller annat sätt. Det som är intressant är hur vi själva sedan valt att dela in vår tidsuppfattning i till exempel månader, som vi ju inte markerar på något annat sätt än genom kalendrar (obs, detta är en lekmans uppfattning, det kanske finns meterologiska mått av månader). Många av kapitlena i boken handlar just om det som vi människor har gjort i urminnes tider; det som består trots att tiden runt oss förändras. Om bakning och att knåda deg skriver Knausgård följande:

Handfastheten, och åldern: detta har människor gjort i tusentals år. Egentligen är den främmande för mig, hela den där verkligheten, men jag har alltid tyckt om den när jag har haft kontakt med den. Känslan av att vara i världen, och vara en del av den.

Det känns som att författaren vill berätta för sitt ofödda barn, dottern som väntar på att komma, om vår tids oförgänglighet. Att vissa saker har funnits sedan urminnes tider, t.ex. träd, men även handlingar har varit med länge. Handlingar som att baka, skriva, reflektera.

En encyklopedi samlar som bekant information. Information för oss att slå upp vid behov för att vi behöver lära oss något. I och med internets intåg har encyklopedier flyttats ut på nätet där de också kan hållas uppdaterade när ny information tillkommer och vi behöver inte lägga pengar på att köpa böcker som ganska snart kan anses vara gamla. Det finns något vackert i tanken att Knausgård återvänder till tryckta, nedskrivna encyklopedier för att ge sitt ofödda barn information om världen. Om världen så som han ser den, för han skriver också att "världen ändrar sig inte, bara våra föreställningar om den" och så är det ju. Världen är oföränderlig och även encyklopedier är ett utsnitt, en tolkning av den, för vid ett urval är det alltid någon information som väljs bort. Efter att ha läst Om hösten har jag verkligen blivit intresserad av Knausgårds föreställning om vår värld. Det känns som att jag skulle kunna läsa exakt vad som helst som han har skrivit och finna det intressant.

Om hösten (Om høsten)
Karl Ove Knausgård (övers. Staffan Söderblom)
Norstedts
2016
235 s.

söndag 19 februari 2017

Bokreabeställning 2017


Nästa vecka är bekant bokrea och när internetbokhandlarna lade upp sitt sortiment, så var jag rätt snabb på beställaknappen. Ovanför ser ni mina beställningar, vilka mest består av en komplettering av min Aleksijevitjsamling och andra böcker jag är intresserad att läsa och som jag har velat läsa ett tag.

Från Akademibokhandelns katalog har jag dessutom spanat in dessa böcker som jag hoppas kunna köpa i butik denna vecka:





Vad har ni tänkt att köpa på årets bokrea?

onsdag 8 februari 2017

Morgon i Jenin - Susan Abulhawa

Morgon i Jenin är en sådan bok som jag såg överallt ett tag. Jag jobbade på Pocket Shop när den släpptes i pocket och ibland kändes det som att det var den enda boken jag sålde under ett helt arbetspass. Sedan kom kunderna tillbaka och ville ha böcker i samma stil att läsa vidare i. Den lockade aldrig mig särskilt, även om jag gärna vill läsa romaner som utspelar sig i Israel och Palestina, men nu blev jag tvungen att läsa den till min bokcirkel.

Morgon i Jenin börjar i nutid med Amal som rest till Palestina med sin dotter. Därifrån får vi resa tillbaka i tiden till hennes gammelfarmor och farfar och sedan får vi följa hela hennes familjs historia fram tills nutid. Det är dock inte bara hennes familjs historia, utan det är också historien om den såriga Israel-Palestina-konflikten.

Jag anade att den här boken inte skulle falla mig i smaken, men jag försökte ändå läsa den med ett öppet sinne och gjorde understrykningar och anteckningar som jag ville ha med mig till bokcirkeln. Trots detta föll inte hantverket mig alls i smaken. Språket var för klychigt och utbroderat, ibland kändes det som Paulo Coelhos språk och det klarar jag bara inte av, men det största problemet jag hade var med själva uppbyggnaden av boken. Ibland skriver Abulhawa i första person och ibland i tredje person, men bytet är inte motiverat av historien på något sätt. I första person är det oftast Amal läsaren får följa, men ibland hennes bröder eller föräldrar. När sedan Abulhawa byter till tredje person är det fortfarande ett perspektiv som följer Amal och hennes begränsade uppfattning, men ibland är berättaren allvetande (t.ex. när konflikten skildras). Jag förstår att tanken är att i första person ska vi få ta del av personen vi läser om. Vi ska få komma närmare, in på skinnet, få höra tankar och känna känslor. Men samma tankar och känslor skildras även i tredje person, så jag förstår inte alls motivet till bytet. Detsamma gäller hoppen i kronologin. Det är tydligt att Abulhawa är en palestinsk författare med en palestinsk agenda och hon hoppar i kronologin, vilket gör att man som läsare ibland blir manipulerad av detta och inte får den objektivitet som man kanske eftersöker. Det som är sympatiskt och som Abulhawa gör bra är dock att de israeliska personerna hon har med skildras mänskligt; hon låter sig inte falla ner till att skildra schablonkaraktärer trots att hon skulle kunna göra det.

Däremot gillar jag att Abulhawa är palestinsk och berättar en palestinsk historia. Jag tycker att det saknas palestinska berättelser i vår litteratur och jag välkomnar gärna fler. Jag är helt klart inte tillräckligt insatt i konflikten och tidigare har jag mest hört de israeliska perspektiven och Morgon i Jenin gav mig verkligen en bredare bakgrund till konflikten, även om själva historien till mångt och mycket också är fiktiv (dock har hon en lista på referenslitteratur längst bak om man vill bredda sin läsning). Det var också denna tematik vi diskuterade mest i bokcirkeln. Det är väldigt tacksamt att diskutera sådana stora ämnen som krig och fred, kärlek och hat, vilket gör Morgon i Jenin till en tacksam bok att diskutera tillsammans med andra.

Morgon i Jenin (Mornings in Jenin)
Susan Abulhawa (övers. Niclas Nilsson)
Norstedts
2011 (ursprungligen på svenska 2010)
383 s.

söndag 5 februari 2017

Januari 2017

I år hoppas jag att jag ska kunna läsa 50 böcker. Jag brukar stadigt ligga mellan 40-45 böcker per år, men 50 skulle kännas som ett magiskt nummer att uppnå. Jag tänker att om jag mot slutet av året inte har uppnått 50 kanske jag kan läsa lite tunnare böcker och seriealbum för att dryga ut.

Hur såg januari ut då? Mitt läsflyt har börjat komma tillbaka, men som vanligt lyckas jag alltid läsa ut böcker över månadsgränserna, så mina månadssummeringar känns alltid lite fattiga. I januari läste jag i alla fall ut följande böcker:

The Vegetarian av Han Kang
Morgon i Jenin av Susan Abulhawa
Spår av teorier i praktiken: några skolexempel av Silwa Claesson

The Vegetarian påbörjade jag i slutet av förra året, men den lästes inte ut förrän i januaris inledande dagar och vilken läsning det var! Hade jag inte läst ut den i januari i år hade den lätt varit en av mina favoritböcker 2016, men nu är den redan det för 2017. Det känns bra att börja året så starkt. Jag fick såklart mersmak av Han Kang och fick Levande och döda av Natur och Kultur som snällt gav den till mig, men jag har den också på engelska eftersom att jag klickade hem den snabbare än du kan säga "favoritförfattare". I januari såg jag dessutom Han Kang på Internationell författarscen där hon intervjuades av Yukiko Duke och det var ett magiskt samtal. Hon tänkte alltid på vad hon skulle säga innan hon svarade och det märktes hur mycket omsorg hon lägger vid sina ordval, speciellt när hon pratar på ett annat språk.

I januari läste jag också ut Morgon i Jenin av Susan Abulhawa inför första mötet med bokcirkeln som min kompis Karin dragit igång. Man kan väl säga att jag inte gillade den jättemycket, förutom tematiken, men den var en förträfflig bokcirkelbok för det fanns väldigt mycket att behandla. Till nästa gång ska vi läsa En av oss sover av Josefine Klougart som jag precis påbörjat, och tur är väl det för man ska inte luras av att den kommer gå snabbt att läsa bara för att den är relativt tunn. Jag har harvat med den i tre dagar nu och bara kommit 30 sidor.

Slutligen hann jag läsa ut Spår av teorier i praktiken av Silwa Claesson, en bok som jag läser eftersom jag går en handledarkurs via Stockholms universitet eftersom mitt jobb vill att jag ska bli handledare för nya lärare. Boken i sig var intressant; jag tycker alltid om att höra om andras klassrumspraktiker och tankar kring undervisning, men det kändes som att den hade lite för många år på nacken i vissa avseenden.

Just nu håller jag som sagt på att läsa En av oss sover samt även Etik i professionellt lärarskap av Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulún & Kristin Grønlien Zetterqvist för min handledarkurs. Dessutom började jag läsa i The Underground Railroad av Colson Whitehead, vars hajp jag inte kan ignorera längre, men den ska lämnas tillbaka på biblioteket i veckan och då blev jag för stressad, så jag ska köpa den istället eftersom jag inte orkar ställa om mig i kön.

Vad läser ni? Har ni några läsmål för året?

måndag 30 januari 2017

Vända hem - Yaa Gyasi

Idag är det recensionsdag för Vända hem av Yaa Gyasi. Jag har tidigare skrivit om boken här.

onsdag 25 januari 2017

Where'd You Go, Bernadette - Maria Semple

Ni vet sådana böcker ni har tänkt att läsa hur länge som helst och som ni har blivit rekommenderade fler gånger än ni kan räkna? Where'd You Go, Bernadette var en sådan bok och när jag blev nyfiken på Maria Semples nya bok Today Will Be Different, så fick jag för mig att jag ville läsa debuten först (mer om varför jag inte läste Today Will Be Different här).

Where'd You Go, Bernadette handlar om femtonåriga Bee vars mamma Bernadette plötsligt försvinner. Bernadette passar inte in i området där hon bor, medan mammorna i Bees skola desperat försöker få skolan att ta in fler välbärgade barn, försöker Bernadette planera en resa till Antarktis för familjen eftersom det är Bees största önskemål. Mitt i reseplanerandet försvinner Bernadette och ingen av de andra mammorna i samhället tycker att det är konstigt - hon var ju redan en kuf. Men Bee vägrar tro att hennes mamma lämnat spårlöst och börjar leta efter henne.

Where'd You Go, Bernadette är en superhyllad debut och i den pocketupplagan jag lånade från biblioteket fanns det åtminstone 10 sidor med positiva omdömen, vilket spädde på min uppfattning om att jag verkligen inte förstod hajpen. Visst, jag tycker också att det är tråkigt att många romaner där historien berättas genom dagboksinlägg, brev, mejl, kvitton, rapporter etc. ofta blir nedvärderade,  kanske för att sättet är vanligast inom chicklit (Meg Cabots Boy-serie byggs upp så, till exempel) och därför kan ju naturligtvis inte "finlitteratur" bestå av det (men epistolära romaner verkar helt okej i finrummen?), men det räcker inte för mig att många recensenter ser detta som romanens starka sida. Att Semple genom Where'd You Go, Bernadette gör denna form av uppbyggnad mer accepterad. Jag älskar romaner som byggs upp genom brev och dagboksinlägg och jag tycker absolut att formen fungerar i denna roman. Genom sättet romanen är uppbyggd förstår man att Bee försöker att leta efter sin mamma genom texter som på något sätt berör henne. Det som inte håller för mig är hur lång den är och hur lång tid det tar innan Bernadette försvinner. För att vara en roman som är uppbyggd på premissen att huvudpersonens mamma är borta, så handlar inte romanen alls om det och i det här fallet tycker jag inte att det går ihop.

Humorn är heller inte min kopp te och det förvånar mig för Semple har skrivit för tv-serien Arrested Development, som är en av mina favoritserier. Dessutom har hon hyllats för humorn i Where'd You Go, Bernadette och recensionerna säger att den är "laugh-out-loud funny", men inte en enda gång skrattade jag rakt ut. Eller ens drog på smilbanden. I mina ögon är det humor som försöker för mycket, som försöker att vara så konstig som möjligt och det fungerar inte för mig. Jag hade samma känsla när jag läste The First Bad Man av Miranda July, att jag liksom inte förstår det roliga (och då undrar jag kanske om det är mig något är fel på?).

På svenska heter boken Var blev du av Bernadette och gavs ut på Wahlström & Widstrand 2013.

Where'd You Go, Bernadette
Maria Semple
Little, Brown
2014 (ursprungligen 2012)
368 s.

söndag 22 januari 2017

The Mothers - Brit Bennett

Ända sedan Brit Bennet skrev denna text om Between the World and Me av Ta-Nehisi Coates i New Yorker, så har jag haft ögonen på henne. När hennes debutroman The Mothers dessutom började dyka upp på först "böcker att se fram emot"-listor och sedan "årets bästa böcker"-listor, visste jag att jag var tvungen att läsa den.

The Mothers handlar om sjuttonåriga Nadia Turner som under sitt sista år i high school förlorar sin mamma som begår självmord och dessutom råkar Nadia själv ut för en händelse som kommer att definiera hela hennes vuxna liv. Utan att avslöja för mycket, kan man väl säga att händelsen knyter ihop hela romanen, men jag ska försöka skriva ett så spoilerfritt inlägg som möjligt. Förutom Nadia, handlar boken också om Luke Turner, pastorns son, som hon träffar i hemlighet under det sista året. Inte ens hennes bästa vän Aubrey får veta något.

Bokens berättarperspektiv är "the mothers", de äldre mödrarna i församlingen som Nadias familj är involverade i. I Upper Room, som kyrkan heter, har mödrarna koll på allt. De har följt romansen mellan Nadias mamma och pappa sedan länge och när Nadias mamma begår självmord är det den enda hemligheten de inte lyckas knäcka. Nadia som aldrig varit särskilt religiös, speciellt inte efter hennes mammas självmord, får sommarjobb i kyrkan sommaren innan hon ska till college och där träffar hon Aubrey och deras vänskap kommer att hålla livet ut.

Jag förstår vad Bennett försöker åstadkomma genom att ha de något allvetande mödrarna som berättare. De kan ge ett vidare perspektiv än Nadia själv och de väver väl in tematiken om mödrar och mödraskap. Hur svårt det kan vara att vara mamma, hur svårt det kan vara att bli mamma. Hur svårt det kan vara när man inte har mammor, vilket är fallet för både Nadia och Aubrey och det som gör att de också kommer varandra så nära. Vad gör man när man inte har en moders vägledande handlag? Bennett visar också skickligt på hur mödrar också kan vara de som förstör, som lägger sig i. Mödrarna i kyrkan lägger sig i allas liv, oavsett om de vill eller inte, och Luke ber sin mamma, pastorhustrun, om hjälp och hennes omdöme kommer att påverka hela romanens utfall. Däremot vet jag inte om jag tycker att berättarperspektivet med de allvetande kyrkomödrarna behövs i romanen. På ett sätt känns det som en väldigt krystad koppling att göra; romanen hade mycket väl burit utan att ha det berättargreppet. Att bara berätta från Nadias perspektiv hade fungerat utmärkt.

Men det är också detta berättargrepp som är det enda som haltar för mig. Utöver det gillade jag Bennetts debutroman. Som vanligt dras jag alltid till berättelser som på något sätt har en skolskildring och det är intressant att se Nadias resa från den lilla församlingen i södra Kalifornien till de stora collegestäderna i öst. Däremot är det inte alls fokus för romanen, utan det är snarare hur Nadia försöker lämna allt bakom sig. Försöker att inte låta hennes liv i Kalifornien lägga sig i hennes framtid, men hur mycket hon än försöker är det alltid något som får henne att åka tillbaka till Kalifornien. Platsen där hennes mamma begick självmord. Platsen där hon till slut hjälper de gamla kyrkomödrarna när de inte kan ta sig till kyrkan själva. Hur hon till slut måste bli en mor åt både sin pappa och sig själv.

Jag kan inte hitta någon information om att boken kommer att ges ut på svenska, men jag tror att det bara är en tidsfråga innan det sker.

The Mothers
Brit Bennett
Riverhead Books
2016
278 s.

torsdag 19 januari 2017

Vegetarianen - Han Kang

Idag är det recensionsdatum för Vegetarianen av Han Kang. Jag har tidigare skrivit om boken här.

PS. Glöm inte att hon nästa vecka gästar Internationell författarscen på Kulturhuset, där hon kommer att samtala med Yukiko Duke.

Sanning och skvaller - Curtis Sittenfeld

Idag är det recensionsdag för Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld. Jag har tidigare skrivit om boken här.

söndag 8 januari 2017

Läsåret 2016

Till en början hade jag tänkt göra en regelrätt årslista med mina bästa läsupplevelser från förra året, precis som jag gjort tidigare år. Men sedan gick jag se Roxane Gays läslista och tänkte att så vill jag också lägga upp min (för ärligt, jag orkar inte skriva någon liten rad om varje bok igen, om man vill läsa vad jag tyckte kan man faktiskt bläddra tillbaka i bloggen).

Under 2016 läste jag 46 böcker, vilket jag tror är något slags rekord. Det är i alla fall tre fler böcker än 2015 och det är ju alltid något.

TVEKLÖST ÅRETS BÄSTA LÄSUPPLEVELSER
My Brilliant Friend av Elena Ferrante
Homegoing av Yaa Gyasi
M Train av Patti Smith
The Yellow Wall-Paper av Charlotte Perkins Gilman
The Tidal Zone av Sarah Moss
The Mothers av Brit Bennett

UPPFÖLJARE SOM INTE VAR LIKA BRA SOM DEN FÖRSTA I SERIEN OCH SOM SPÅRADE LITE MYCKET, MEN SOM ÄNDÅ VAR JÄTTEBRA OCH JAG KAN KNAPPT BÄRGA MIG TILLS JAG FÅR LÄSA NÄSTA (OCH AVSLUTANDE) DEL
The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

BÖCKER OM MENTAL OHÄLSA SOM JAG LÄSTE FÖR ATT KÄNNA MIG MINDRE ENSAM
Reasons to Stay Alive av Matt Haig
Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

BÖCKER SOM JAG HADE SVINHÖGA FÖRHOPPNINGAR PÅ MEN SOM INTE NÅDDE UPP TILL DEM
Eligible av Curtis Sittenfeld
Outline av Rachel Cusk
Hot Milk av Deborah Levy

BOK SOM JAG TYCKTE PÅMINDE OM STATION ELEVEN, SÅ DÅ LÄSTE JAG DEN, MEN JAG VET INTE OM DEN VAR SÅDÄR SUPERBRA SOM STATION ELEVEN (OCH DET ÄR ORÄTTVIST ATT JÄMFÖRA, MEN DET GJORDE JAG ÄNDÅ)
The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan

BOOKTUBE MADE ME READ THEM
Paulina & Fran av Rachel B. Glaser
Rush Oh! av Shirley Barrett
Sofia Khan is Not Obliged av Ayisha Malik

BÖCKER SOM JAG LÄSTE PÅ GRUND AV JOBBET
Gatukatten Bob av James Bowen
Formativ bedömning av Carolin Heyer och Ingeborg Hull
Vägar till läsförståelse av Monica Reichenberg
Jag är en tjuv av Jonas Karlsson
Om det var krig i Norden av Janne Teller
När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidsson

SVINHAJPAD BOK SOM ALLA VERKLIGEN TYCKER ÄR SÅDÄR SUPERKUL OCH ALLA BLURBAR PÅ FRAMSIDAN, BAKSIDAN OCH INSIDAN SA ÅT MIG SKULLE VARA DET, MEN JAG FÖRSTOD INTE VAD DET ROLIGA VAR OCH DET KÄNDES SOM ATT JAG TITTADE PÅ EN SITCOM MED PÅLAGT SKRATT OCH JAG VAR DEN ENDA SOM INTE FÖRSTOD NÅT
Where'd You Go Bernadette av Maria Semple

BÖCKER SOM JAG LÄSTE FÖR ATT JAG VILL LÄSA MER POESI
Crow av Ted Hughes
Search Party av George the Poet
Night Sky with Exit Wounds av Ocean Vuong
Bluets av Maggie Nelson

NOVELL SOM JAG LÄSTE MEDAN MINA ELEVER GENOMFÖRDE DET NATIONELLA PROVET I SVENSKA OCH JAG BORDE HA ARBETAT ISTÄLLET, MEN JAG VILLE VARA EN GOD LÄSANDE FÖREBILD
Ojura av Stina Stoor

DE ENDA UNGDOMSBÖCKERNA JAG LÄSTE I ÅR, SOM VISSERLIGEN VAR PÅ SVENSKA OCH ALLT, OCH SOM JAG VERKLIGEN VILLE ÄLSKA, MEN INTE GJORDE DET (SÅ JAG MÅSTE LÄSA FLER UNGDOMSBÖCKER NÄSTA ÅR, HELT ENKELT)
Gudarna av Elin Cullhed
Tschick av Wolfgang Herndorf
Stanna av Flora Wiström
Allt som blir kvar av Sandra Beijer

JUST DET, JAG LÄSTE FAKTISKT EN UNGDOMSBOK PÅ ENGELSKA OCKSÅ, MEN DÅ HADE JAG HELLRE VELAT SE OM "BATTLESTAR GALACTICA" IGEN FÖR DEN ÄR ETT BÄTTRE RYMDÄVENTYR
Illuminae av Amie Kaufman och Jay Kristoff

BOK SOM JAG LÄSTE FÖR ATT MIN TERAPEUT NÄMNDE DEN I FÖRBIFARTEN OCH JAG TVÅNGSMÄSSIGT KÄNDE ATT JAG VAR TVUNGEN ATT VARA EN DUKTIG FLICKA ÄVEN UNDER EN TERAPISESSION NÄR VI PRATADE OM ATT JAG JUST INTE SKA VARA DET
The Power of Now av Eckhart Tolle

Hur såg ert läsår 2016 ut?

onsdag 4 januari 2017

The Vegetarian - Han Kang

Som vegetarian blir jag naturligtvis nyfiken på en roman som heter just The Vegetarian och som handlar om en kvinna som blir vegetarian. Idag är det helt normalt och ingen höjer på ögonbrynen om någon bestämmer sig för att sluta äta kött (på sin höjd känner sig folk snarare hotade och tror att man med valet att sluta äta kött också tror att man är förmer än de som äter kött, fast man egentligen kanske bara bryr sig om sitt eget val och inte vill höra hur man pådyvlar sin egen världsbild när det är köttätarna som gör det, men I digress, detta är en bok vi pratar om, inte mitt liv), i alla fall i Sverige och därför tänkte jag att det kunde vara intressant att läsa om hur det är i Korea. Lägg dessutom till att jag är ett stort fan av Deborah Smith (@londonkoreanist på Twitter) som översatt boken och att jag dessutom aldrig läst en koreansk bok innan. Jackpot.

Nu visar det sig att titeln The Vegetarian är ganska missvisande egentligen. Ja, boken börjar med hur Yeong-hyes man blir bestört över att hon väljer att bli vegetarian efter en dröm hon haft och sedan får man se hennes familjs reaktioner på detta, men just vegetarianismen i boken är bara en parentes. Den större historien tecknar ett porträtt av en kvinna som faller offer för sitt eget psyke, men också för mäns objektifiering och överfall av henne.

The Vegetarian är indelad i tre delar och alla delar ger varsitt perspektiv på Yeong-hye, hennes vegetarianism och hennes stegvisa förfall. Vi får först hennes mans perspektiv. Han är en helt vanlig man, som tycker att hustruar bäst används som kuttersmycken och blir bestört när det visar sig att Yeong-hye varken vill infoga sig i mallen och dessutom verkar ha en egen personlighet utöver att vara hustru. Det andra perspektivet tillhör Yeong-hyes svåger som också objektifierar henne, men på ett helt annat sätt. Han är extremt attraherad av henne och hon agerar, ovetandes (?), som någon slags musa till honom då han är konstnär. Det sista perspektivet vi får är Yeong-hyes systers, In-hye, och det är också hennes perspektiv som får knyta ihop historien om Yeong-hye.

Det intressantaste i boken är tveklöst att Yeong-hye aldrig får komma till tals. Missförstå mig rätt; jag blev naturligtvis helt galen på att hon aldrig fick komma till tals. Inte nog med att alla perspektiv vi får i de tre delarna av boken objektifierar henne, boken i sig gör också det. Boken heter The Vegetarian. Punkt. Det är det hon är. Alla i boken har en egen etikett, ett eget perspektiv, att fästa på henne. Hustru. Musa. Syster. Objekt. Hela mitt exemplar av boken är fullt av understrykningar och kladd i marginalen där jag har undrat hur Yeong-hye reagerade, tyckte och tänkte i en viss situation. Vi får bara veta vad de runt omkring henne tolkar som hennes reaktion. Är det rätt tolkning eller skuggas personernas tolkning av vad deras åsikter och intentioner med Yeong-hye är? Ser de bara det de vill se? Det är otroligt intressant och det är precis sådan här litteratur som jag gillar som bäst. Ifrågasättandet av opålitliga berättare. Köper jag som läsare berättelsen med hull och hår? Tror jag på allt som berättarna ser och tolkar? Eller går jag emot dem just för att jag vill läsa in något helt annat? Jag kanske bara vill läsa detta som en feministisk historia som handlar om hur vi som människor alltid har objektifierat kvinnan och aldrig låtit henne komma till tals. Tänk om berättarnas tolkning av Yeong-hyes handlingar är korrekta och att det bara är jag som läsare som vägrar tro att det är sant? 

Förutom detta högst intressanta dilemma (och det som får mig att inse att jag verkligen älskar litteratur), så är Han Kangs språk mästerligt. Nu tycker jag det ibland kan vara problematiskt att läsa översättningar eftersom översättningar, likt berättarna, också tolkar en historia. En översättning blir ytterligare ett lager av tolkning att ta sig igenom, men utan att kunna ett ord koreanska så kan jag säga att Deborah Smiths översättning också är mästerlig och utan den hade jag aldrig fått ta del av Han Kangs historia. Deborah Smith och Han Kang är en otroligt bra kombination och det är inte svårt att se varför den vann Man Booker International Prize 2016. Jag beställer direkt den andra boken som finns översatt till engelska (eftersom jag vill läsa den i Deborah Smiths översättning), Human Acts (som är den första av Kangs romaner att publiceras på svenska under namnet Levande och döda) och väntar ivrigt på att mer verk av Han Kang ska översättas.

På svenska heter boken Vegetarianen och ges ut på Natur och Kultur i januari.

PS. Den 26 januari kommer hon till Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Hur glad är jag inte att jag köpte biljetter nu då? Vi ses där!

The Vegetarian
Han Kang (övers. Deborah Smith)
Portobello Books
2016 (ursprungligen på engelska 2015)
183 s.

måndag 2 januari 2017

December 2016

Gott nytt år!

Jag hoppas att ni hade en fin nyårsafton och att ni redan hunnit få någon läsning gjord. Jag läste precis ut årets första bok (okej, jag påbörjade den under 2016) och känner mig rätt nöjd. Men först ska vi titta tillbaka på föregående års sista månad och hur min läsning såg ut då.

Under december läste jag ut tre böcker:
The Tidal Zone av Sarah Moss
The Mothers av Brit Bennett

The Tidal Zone tog väldigt lång tid för mig att läsa, främst på grund av att jag under december var sjuk, men den var verkligen värd all tid det tog för mig att läsa och jag tror kanske till och med att det kan vara förra årets bok för mig. Den hamnar definitivt på topplistan i alla fall.

Efter det tog jag mig an The Mothers, som jag läste relativt snabbt eftersom den var tvungen att lämnas tillbaka på biblioteket. Precis som Hot Milk av Deborah Levy började den väldigt bra och efter första kapitlet var jag fast och läste långt in på småtimmarna. Dessvärre höll den inte hela vägen för min del, men detta kommer jag att ta upp i ett inlägg på en blogg nära dig så fort jag får ner mina tankar i ord.

Förutom The Mothers hade jag också lånat både Where'd You Go, Bernadette och Today Will Be Different av Maria Semple från biblioteket och båda behövdes läsas ut ganska omgående. Eftersom jag är en vän av ordning / offer för tvångstankar när det gäller just ordning, så ville jag gärna läsa Semples debut innan jag gav mig på uppföljaren, inte bara för att läsa böckerna i publiceringsordning, utan också för att Where'd You Go, Bernadette har varit på min läslista hur länge som helst och jag minns speciellt kollegor på Pocket Shop som tjatade på mig att jag borde läsa den i princip varje arbetspass ett tag.

Jag gillade Where'd You Go, Bernadette och tycker om att Semple valde att göra en bok av dagboksinlägg, mejl, rapporter, kvitton etc. eftersom det normalt inte platsar i "seriösa vuxenböcker" som en blurb sa, men jag tycker att den var på tok för lång och mysteriet med Bernadettes försvinnande, som ju är premissen för hela boken om man ska tro exakt all press kring boken, är bara en bråkdel av historien.

Efter Where'd You Go, Bernadette började jag läsa i Today Will Be Different, men som ni ser i listan här ovanför läste jag aldrig ut den. Jag läste cirka 50 sidor, men var sedan tvungen att lägga ner den. Huvudkaraktären var på tok för osympatisk för mig och det är inte det att jag hatar osymaptiska huvudpersoner, tvärt om, men hon var också otroligt nedlåtande och jag klarar inte av att läsa om människor som beter sig så. Jag tror verkligen att varje bok kan ge en något, även de som man inte gillar, men jag tror det handlar mycket om i vilket sinnelag man är när man läser och jag var verkligen inte redo för en pessimist som är nedlåtande. Dessutom fick jag intrycket av att hon var exakt som Bernadette i Where'd You Go, Bernadette och jag hade ingen lust att läsa samma historia en gång till (många på Goodreads verkar också tycka så). Jag är faktiskt ändå stolt över att jag lade ner boken, kanske tar jag lärdom från detta och kommer att bli nogrannare med vad jag faktiskt lägger ner min lästid på under kommande år.

December, och året, avslutades med att jag började läsa The Vegetarian av Han Kang, som jag i skrivande stund precis har läst ut (om jag hade läst ut den i december hade den lätt varit med på min årsbästalista kan man säga) och jag påbörjade även Getting Things Done av David Allen för att jag vill bli bättre på att strukturera upp allt jag behöver göra, främst i jobbet.

Vad avslutade ni förra året med? Är ni bra på att avsluta böcker ni inte gillar?