onsdag 21 oktober 2015

Hamlet på National Theatre via Bio Rio

Något som få vet om mig, och som kanske gör en och annan förvånad, är att jag växte upp i en teaterfamilj. Jag spelade själv teater från tidig ålder, men slutade tragiskt nog när jag började gymnasiet eftersom jag kände att pluggandet tog upp all tid. Dock slutade jag med fanan i topp eftersom den sista pjäsen jag var med i var i Riksteaterns regi och jag spelade mot bland andra Kim Anderzon och Thomas Bolme. Det var dessutom mitt första avlönade jobb, faktiskt. Det ni.

Nog med anekdoterna. Eftersom jag är uppväxt i en teaterfamilj är naturligtvis Shakespeare någon som har gudastatus i familjen. När jag på senare år, precis som hela internet, blivit besatt av Benedict Cumberbatch och såg att han skulle axla Hamlet höll mitt stackars hjärta på att gå itu. Jag var tvungen att se detta. Tyvärr blev det inte live, men väl en inspelning av pjäsen som går på National Theatre i London nu. National Theatre har ett gediget liveprogram där de låter föreställningar spelas in live och sändas på folkbiografer över hela världen och jag lyckades få biljetter till en visning på Bio Rio i Hornstull förra helgen.

Nu är jag långt bättre på att spela teater än att recensera den, men jag måste säga att jag tyckte att själva inspelningen av teatern funkade mycket bra. Jag var skeptisk eftersom teater är något som ska upplevas live utan någon kameralins i vägen. Det är ett medium som är en once in a lifetime-grej. Oavsett om en pjäs spelas flera hundra gånger om med samma rollbesättning så blir fortfarande varje föreställning sin egen unika version av pjäsen. Det som var tacksamt var att de inte bara ställt en kamera riktad mitt på scenen, utan de hade flera kameror så att de kunde byta vinklar och beskärning av bilden.

Benedict var som jag förväntat mig magnifik i rollen och det bästa var när han gick in helt i Hamlets galenskap och bara lät sig följa med och satte sin egen prägel på det. Det blev aldrig en galenskap som var överdriven (som det så ofta kan bli), utan den var snarare tragikomisk. Övriga i rollbesättningen gjorde också helt fantastiska insatser, även om jag till en början upplevde Ofelia som något svår. Dock är Ofelia en otroligt svår roll att spela och jag tyckte att hon lyfte mot slutet.

Jag fick i alla fall blodad tand för det här med livesänd teater från England och det fungerade förvånansvärt bra att se det inspelat trots att det inte är ett medium skapat för film.

PS. Är det hemskt av min inre Shakespearebesserwisser att jag sneglade surt på mina sätesgrannar när de kommenterade "To be or not to be"-monologen genom att säga "Det var verkligen synd att han inte hade dödskallen då"? HAMLET HAR INGEN DÖDSKALLE I DEN SCENEN. Mvh, Shakespearesnobb.

torsdag 15 oktober 2015

No och jag - Delphine de Vigan

Den senaste tiden har jag läst böcker som känns väldigt aktuella för samhället just nu (t.ex. Between the World and Me och När hundarna kommer) och även No och jag känns otroligt aktuell. Jag minns att det blev en hajp när den släpptes i Sverige och sedan dess har Sekwa även gått tillbaka i de Vigans produktion och släppt några av hennes tidigare böcker. Jag hoppade tyvärr aldrig på tåget när det gällde, antagligen för att jag ibland inte orkar med hajpade böcker. Nu blev jag dock tvungen att läsa No och jag för jobbet och i och med den ökade synligheten av hemlösa på våra gator känns det som att det var en bra tid för mig att läsa den.

13-åriga Lou är en brådmogen, överintelligent tjej som går första året på gymnasiet eftersom hon har hoppat över två årskurser. När det är dags för muntliga föredrag i skolan och hennes lärare frågar vad hon ska tala om hasplar hon ur sig att hon ska tala om hemlösa kvinnor. Hon lyckas till och med säga att hon ska intervjua en trots att hon inte känner någon som är hemlös. På eftermiddagen samma dag, med bara den planerade "slumpen" som en författare kan orkestrera, träffar hon en hemlös, ung kvinna på tågstationen Gare d'Austerlitz och det blir Lous första inblick i den osynliga, parallella värld som finns i Paris om man bara öppnar ögonen.

Även om jag gillar språket i boken överlag stör jag mig något enormt på satsradningarna som genomsyrar den. Jag gillar inte riktigt fullständiga meningar som endast markeras med kommatecken. Visst finns det tillfällen då det passar och det tillför något till rytmen till exempel, men i det här fallet tycker jag inte att det funkar.

Trots mina åsikter om språket gillar jag boken. Jag är ju svag för böcker som utspelar sig i skolmiljö och dessutom gillar jag huvudpersoner som är intelligenta och som står lite vid sidan om den övriga världen. Lous intelligens och sätt tilltalar mig, men hon beskrivs inte heller på ett sådant sätt att hon är en 13-årig övermänniska på grund av hennes höga IQ, utan tvärt om ifrågasätts hon av familj och vänner för att hon aldrig kan sluta tänka. Sedan har vi No, den hemlösa unga kvinnan som Lou lär känna och jag gillar även henne. Främst gillar jag att läsaren lär känna henne på samma sätt som Lou; först är hon något abstrakt som symboliserar något större, men när man sedan lär känna just personen No blir hon en egen människa med en egen historia utan att för den skull vara en representant för alla hemlösa kvinnor i Frankrike.

Ett litet PS: Varför kategoriseras den här boken som skönlitteratur och som en vuxenbok i bokhandlar och på bibliotek?

No och jag (No et moi)
Delphine de Vigan (översättning: Helén Enqvist)
Sekwa
2009 (ursprungligen 2008)
224 s.

onsdag 7 oktober 2015

När hundarna kommer - Jessica Schiefauer

Av min mest pålitliga boktipsare har jag blivit tipsad gång på gång om att jag måste läsa Pojkarna av Jessica Schiefauer. Jag vet inte varför det aldrig blev av, men när När hundarna kommer publicerades nyligen blev jag i alla fall tillräckligt intresserad för att ta mig an den.

Det var länge sedan jag fullkomligt slukade en bok så som jag slukade När hundarna kommer. Jag som normalt tar århundraden på mig att läsa en bok i jämförelse med andra bokbloggare svepte Schiefauers roman under 24 timmar och den kommer stanna hos mig långt mer än dessa 24 timmar.

Det har väl inte undgått någon vad boken handlar om, men jag ger en liten sammanfattning för dig som råkat missat. Ester och Isak är två gymnasieungdomar som bor i ett litet samhälle i Sverige. På en fest vid sjön möts de och efter det är de oskiljaktiga. Ingen av dem har haft en partner innan, så det blir verkligen en sådan där kärlek som bränns. Ni vet, den där första kärleken som aldrig riktigt lämnar. I skuggan av Isak finns hans lillebror Anton. Både Isak och Anton lever mitt i tonårsförvirringen, men medan Isak söker stöd i kärleken finner Anton stöd hos en destruktiv kille som leder in honom på nynazistiska spår. Schiefauer själv bodde i samma samhälle som Johan Hron och detta är hennes sätt att bearbeta och beskriva det som hände.

Känslan som slår mig när jag läser är att jag nog aldrig har läst en svensk bok som varit lika aktuell som denna tyvärr är. Jag minns folk i min skola som under min uppväxt lyssnade på Ultima Thule och bar tors hammare och alltmer flyttade gränserna för det normaliserade, något vi ser håller på att hända igen. Anton är ingen ond kille egentligen. Han är precis som alla andra tonåringar; han söker efter bekräftelse. Efter någon som ser honom. Efter en identitet. Eftersom man redan vet utifrån bokbeskrivningar att det är Anton som misshandlar en kille till döds har man hela tiden en dålig känsla i magen när han börjar umgås med den farliga killen som aldrig får ett namn. Man vet ju vart det ska leda.

Detsamma gäller inte riktigt för Ester och Isak, tycker jag. I början är deras kärlek sådär intensiv som alla första kärlekar är och jag är glad över allt de får uppleva tillsammans. Alla första gånger som uppstår när man träffar någon. Ju mer tiden går desto mer destruktivt blir även Ester och Isaks förhållande. Det är inte längre det himlastormande, fina förhållande i kontrast mot Antons trassliga bana, utan även Ester och Isak trasslar in sig. De blir för beroende av varandra. 

Den här boken borde varenda skola köpa in när den släpps i pocket och sedan diskutera, analysera och reflektera över den. Det som hände för 20 år sedan är fortfarande aktuellt och något vi måste diskutera så att det inte händer igen.

Det enda som jag tycker är synd på en så fin och välskriven roman som Jessica Schiefauers är att jag under läsningen hittade åtminstone fyra korrfel, vilket stör något otroligt när det övriga anrättandet är helt perfekt.

När hundarna kommer
Jessica Schiefauer
Bonnier Carlsen
2015
298 s.

söndag 4 oktober 2015

September 2015

Med facit i hand läste jag ut tre böcker denna månad och det är ändå långt fler än vad jag trodde att jag skulle orka med eftersom jag nuförtiden tydligen somnar klockan åtta på kvällarna. Den mesta läsningen har dock skett på helgerna som numer är bokslukarfesten nummer ett i detta hushåll. Jag läste ut I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell som mina sjuor läser just nu. Efter det kändes det som att jag inte ville ha något lättläst (Obs! Jag använder inte ordet lättläst i negativ bemärkelse) efter att ha läst Royal Wedding och I taket lyser stjärnorna, så jag valde att läsa Between the World and Me av Ta-Nehisi Coates.

Between the World and Me berörde mig verkligen och det är obligatorisk läsning för att förstå samhället vi lever i idag. Den krävde dock mycket koncentration av mig, vilket gjorde att jag inte läste så mycket på kvällar eller på pendeltåget på grund av trötthet, men när helgerna kom satt jag med näsan klistrad i boken och fotade av nästan varenda sida eftersom boken är så sjukt citatvänlig.

Helgen efter det återvände jag till ungdomsboken och fullkomligt slukade När hundarna kommer. Det är nog inte sedan Harry Potter-tiden som jag slukade en bok på samma sätt senast. Även denna bok är måsteläsning, tycker jag. Det är ändå rätt skönt att jag klämde in två sådana fullträffar på en månad när jag inte förväntade mig någon läsning alls. Min recension av boken dyker upp på bloggen nästa vecka.

Förutom att ha avslutat dessa tre böcker har jag påbörjat tre andra (typiskt tecken på att jag har en lässvacka – jag påbörjar flera böcker): Gilead av Marilynne Robinson, Beteendeproblem i skolan av Bo Hejlskov Elvén (för att lära mig lågaffektivt bemötande) och No och jag av Delphine de Vigan som mina nior ska börja läsa veckan som kommer. Jag hoppas att jag kommer att kunna avsluta de här böckerna denna månad och förhoppningsvis kanske kunna läsa något nytt under höstlovet läslovet.

lördag 3 oktober 2015

I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell

Ända sedan den kom ut har jag tänkt att jag vill läsa I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, men det har aldrig blivit av förrän nu när mina sjuor läser den i svenskan.

I Thydells debutroman får vi möta Jenna som precis börjat sjuan. Hon lever med en mamma som har bröstcancer och skäms över det samtidigt som hon är rädd: i början av boken skriver hon att om hennes mamma dör, kommer hon också att dö. Förutom att balansera sin mammas sjukdom försöker hon också balansera det nya livet i högstadiet med allt vad det innebär. Kärleken på avstånd som hon känner för Sakke i nian och hur hon lär känna populära Ullis som egentligen inte är så dålig som hon först trott.

Johanna Thydell skriver verkligen precis som det var och kändes när man var tretton. Det känns aldrig krystat och aldrig som att hon försöker låtsas vara ungdomlig. Hon bara är Jenna och jag gillar det. Precis som John Green i The Fault in Our Stars och Jennifer Niven i All the Bright Places lyckas hon också navigera mellan liv och död, humor och allvar på ett bra och trovärdigt sätt.

Jag måste medge att det tog ganska lång tid för mig att fastna för boken. Jag kände inte att karaktärerna grep tag i mig trots att till exempel Jennas liv borde göra det. Ju mer jag läste, desto mer fastnade jag dock och mot slutet ville jag verkligen inte slå ihop pärmarna och lämna Jenna ensam.

I taket lyser stjärnorna
Johanna Thydell
Månpocket
2004 (ursprungligen 2003)
222 s.