Gilead - Marilynne Robinson

I samband med att Lila nominerades till Bookerpriset och att jag fick reda på att Marilynne Robinson skulle komma till Sverige, bestämde jag mig för att plocka upp Gilead från läshögen och förbereda mig inför Sverigebesöket. Nu blev jag tvungen att avstå från samtalet på Kulturhuset, men jag ångrar inte för en sekund att jag ägnade större delen av en månad att läsa Gilead.

Gilead är till utformningen ett brev som pastorn John Ames skriver till sin unge son. Ames vet att han är döende och att han inte kommer att få se sin son växa upp och därför skriver han till honom för att ge honom bakgrunden och historierna som han aldrig kommer att kunna berätta för sonen själv.

Ames är pastor i det lilla samhället Gilead och Ames långa brev till sonen berör ofta religiösa ståndpunkter, men det känns aldrig som att det blir en kristen hyllningssång. Istället är det en tät och välskriven iakttagelse och stundvis ett ifrågasättande av kristendomen. Ames vacklar dock aldrig i sin egen tro, men han berättar med värme om sin bror som blev ateist och sin komplicerade relation till sin gudson som också vacklar i tron.

Just relationen med gudsonen tycker jag är det intressantaste med boken. Gudsonen är jämnårig med Ames unga hustru och det visar sig att de kommer mycket bra överens trots att gudsonen väl får anses vara Gileads svarta får. Det är klaustrofobiskt när Robinson skildrar Ames möten med gudsonen och det kryper under skinnet när man inte riktigt vet var man har honom, men jag kan ändå inte sluta läsa.

Gilead är en roman som är karaktärsdriven och inte har så mycket händelser, men jag gillar romaner som är karaktärsdrivna snarare än handlingsdrivna och Gilead är en av de bästa. Jag kan knappt vänta tills jag får läsa Home och Lila, men jag tror jag väntar tills jag har ett lov och ohämmat kan återvända till Gilead.

Gilead gavs ut med samma titel på svenska först av Bazar förlag 2007, men nu senast av Weyler förlag i november 2015.

Gilead
Marilynne Robinson
Virago
2005
282 s.