The Buried Giant - Kazuo Ishiguro

Det var kanske inte det bästa att få en lässvacka under läsandet av denna roman, men efter tre veckor är den äntligen utläst och jag har blandade känslor om den. Av recensioner att döma verkar det som att jag inte är ensam om det.

I The Buried Giant tar sig Ishiguro an ännu en genre: fantasy. I 500-talets England (såklart inte känt som England eftersom romarna precis hade lämnat och landet) får vi följa det äldre paret Axl och Beatrice när de bestämmer sig för att lämna sin lilla by för att besöka sin sons by. Problemet är att det finns en dimma över landet som gör att folk lätt tappar minnet. I ena sekunden kan byborna leta efter ett litet barn som försvunnit, medan de i nästa helt glömt bort att hon ens existerade. Axl och Beatrice har dock ett vagt minne av att de har en son och vet på ett ungefär var han bor, så de beger sig ut för att söka efter honom. Deras sökande efter honom blir såklart lika mycket till ett sökande av vilka de är. Vem är man egentligen utan sina minnen? Går det att leva tillsammans med någon trots att man inte ens minns det man har gått igenom?

När jag började läsa den här boken visste jag att den fått blandade recensioner. Ishiguro är ju trots allt en stor Litterär Författare med vacker prosa som i och med denna roman använt fantasyteman i sin roman, vilket inte duger för vurmare av den litterära fiktionen medan fantasyläsare inte tycker att det är fantasy nog. Jag håller med båda lägren; det är inte tillräckligt för mig för att vara varken en riktigt bra roman eller en bra fantasybok. Jag hade gärna sett att Ishiguro hade lyckats med sina hybridgenreanspråk, men det är något som faller kort.

Det säger sig självt att när man har karaktärer som förlorat minnet är det väldigt svårt att få till något slags djup, för vilka är vi egentligen utan våra minnen? Jag gillar tanken på att trots detta har Ishiguro velat skriva en roman om just minnet, eller snarare avsaknaden av det, och vilka vi är utan våra minnen. Jag känner med Axl och Beatrice när de får små minnesbilder som de tillsammans försöker pussla ihop och tycker att de stundtals blir komplexa karaktärer, men det räcker inte att det gnistrar till ibland.

Något annat som tilltalade mig med premisserna för romanen är själva tiden och platsen. Jag älskar engelsk språkhistoria och gillar hur Ishiguro blandar det med element från sagan och fantasyn. Det känns så verkligt att Storbritannien, innan det blev Storbritannien, skulle ha haft drakar och magiska väsen. Ungefär på det sättet som det ibland känns så himla verkligt att The Lord of the Rings skulle kunna vara en förhistoria. Dessvärre räcker inte miljön för att hålla uppe den tämligen händelsefattiga romanen. Missförstå mig rätt, jag älskar romaner utan handlingar, men då kräver det ett karaktärsdjup som denna roman inte kan uppnå eftersom huvudkaraktärerna själva inte vet vilka de är.

Det gjorde ont i mig när jag insåg att jag ville ge den här boken två stjärnor på Goodreads, så jag gav den faktiskt tre. Även om jag tycker att själva idén av The Buried Giant är bättre än iscensättandet av den, så är jag helt frälst av Ishiguros språk.

The Buried Giant ges ut med titeln Begravd jätte på Wahlström & Widstrand i januari 2016.

The Buried Giant
Kazuo Ishiguro
Faber & Faber
2015
352 s.